Förenta Nationerna: en organisation i diktaturernas händer

Jag skickade in en text om FN till Newsmill, som publicerades igår. Den kan läsas här: Sverige bör ta avstånd från FN

Hela texten återfinns nedan, klicka på ”läs mer”.

FN-byggnaden i New York

FN-byggnaden i New York

Som ett led i en ärlig, rakryggad och hederlig utrikespolitik borde Sverige ta avstånd från FN och istället verka för ”Demokraternas förbund” som John McCain uttryckte det. En internationell organisation bestående av demokratiska och fria nationer utan risk för infiltration, med syftet att främja våra värderingar och vår västliga civilisation, skriver Ted Ekeroth, SD.

”Vi, folken i de Förenta Nationerna, är beslutna att ånyo betyga vår tro på de grundläggande mänskliga rättigheterna, på den värdighet och värde hos varje människa, på lika rättigheter för män och kvinnor och av nationer stora och små” – från FN stadgan, 1945

En majoritet av medlemsländerna i FN är inte att betrakta som fullständiga demokratier, många av dem är snarare rena diktaturer, vilket har gjort att organisationen blivit en redskap för despoterna och deras politik som innefattar många och grova övergrepp, däribland regelrätta folkmord. Enligt Freedom House räknas hela 54 procent av medlemmarna i generalförsamlingen – och därmed FN – till denna grupp. Därför har det praktiska resultatet blivit att generalförsamlingen varit oförmögen att göra det jobb som det var tänkt att den skulle göra: att kämpa för en bättre värld.

FN och mänskliga rättigheter

”Kommissionen för mänskliga rättigheter” (UNCHR) bildades 1946 och gavs i uppgift att ta fram ett dokument som specificerade vilka rättigheter alla människor har. Den 10 december 1948 antogs den ”Universella deklarationen för mänskliga rättigheter” av FN:s generalförsamling, tre år efter att Förenta Nationerna bildades. I deklarationen kunde man läsa bland annat följande (artikel 19):

Envar har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet, denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, mottaga och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och utan hänsyn till gränser.

Hur ska man tolka denna artikel när man samtidigt kan konstatera att kommissionen och FN upprepade gånger försökt inskränka yttrandefriheten?

Både generalförsamlingen och UNCHR (som nu är ersatt av ”Människorättsrådet”, UNHRC) har i flera omgångar antagit resolutioner för att förhindra kritik av islam. Redan 1999 antog UNCHR en resolution där de beklagade sig över att ”islam ofta och felaktigt förknippas med brott mot mänskliga rättigheter och terrorism”. Liknande resolutioner har upprepats varje år fram till 2006.

Kommissionen blev alltså snabbt ett redskap för totalitära anti-demokratiska krafter i allmänhet och muslimska teokratier i synnerhet. Exempel på vilka medlemmar som varit med i kommissionen är Kina, Pakistan, Zimbabwe, Saudiarabien, Algeriet, Syrien, Libyen, Nigeria och en del andra som knappast kan anklagas för att vara intresserade av att upprätthålla mänskliga rättigheter. År 2004 valdes dessutom Sudan in i rådet trots den massiva mordkampanj på icke-araber som då pågick och fortfarande pågår i Darfur. När ämnen som härrör till islam kom upp på dagordningen – att stena kvinnor för allehanda brott mot muslimska sharialagar, hedersmord, könsstympning och dödsstraff för kritik mot islam – misslyckades givetvis kommissionen att ens yttra sig i ärendet. Detta med anledning av den stora övervikt av muslimska länder i organet.

I dag, 21 februari 2011, finns även t.ex. Libyen och Bahrain med i rådet. Man har alltså inga problem med att Khadaffi är delaktig.

Den 18 december 2008 antog FN:s generalförsamling, för tredje året i rad, en resolution där man uppmanade medlemsländerna att ”införa skydd” i sina lagar mot ”förtal av religioner”. Den enda religion som nämns vid namn är – föga förvånande – islam. Resolutionen var sponsrad av Uganda och stöddes av OIC, ”Organization of the Islamic Conference”. Rösttalen blev 83 för och 53 mot.

Efter hård kritik, då till och med Kofi Annan erkände att ”spridda reformer inte kommer att räcka”, ersattes kommissionen år 2006 med ”Rådet för mänskliga rättigheter” (UNHRC). Det ansågs vara svårt att bibehålla samma namn när allt fler nu anmärkte på kidnappningen av organet och att det sällan eller aldrig antogs kritiska resolutioner mot någon annan än staten Israel. Via total muslimsk dominans har Israel fått utstå merparten av ”kritik” – vilket passar de muslimska diktaturerna väldigt väl. Nästan hälften av kommissionens alla landspecifika resolutioner är riktade mot Israel. Kommissionen satte upp en särskild punkt i deras agenda bara för Israel (punkt 8 ) medan punkt 9 behandlar övergrepp ”i alla delar av världen”.

Det har mig veterligen inte funnits en enda resolution mot Saudiarabien, inte en enda mot Iran, inte en enda mot Zimbabwe och så vidare. 180 av 192 länder som är medlemmar i FN har aldrig fått en resolution mot sig. Rådet måste tro och tycka att världen är en ganska fredlig och bra plats…

Generalförsamlingen

Generalförsamlingen

Även generalförsamlingen har samma anti-israeliska vinkling som antar ca 20 resolutioner varje år mot Israel och i princip inga mot resten av medlemsländerna – trots de väldigt många och brutala övergrepp som sker i Afrika och många arabiska och muslimska länder. Inte nog med det har FN inte mindre än tre specialorgan dedikerade för den ”palestinska saken” som ägnar fulltid åt att propagera mot Israel.

När kommissionen ersattes med UNHRC proklamerade Louise Arbour (”High Commissioner for Human Rights”) att det var ”gryningen till en ny era”. Detta trots att inga mekanismer hade införts för att undvika att rådet skulle få samma problem som kommissionen och FN hade. Vår egen Jan Eliasson, som skulle överse FN:s så kallade ”reformarbete”, meddelade att det var ”en ny början för att främja och skydda mänskliga rättigheter” och att rådet skulle vara ”principfast, effektiv och rättvist” LÄNK.

Bland andra ville USA införa ett stopp för medlemskap i rådet för de länder som FN:s säkerhetsråd hade antagit resolutioner mot på grund av brott mot mänskliga rättigheter. De ville också införa att det skulle krävas 2/3 majoritet för att välja in en ny medlem. Ingen av dessa hörsammades utan ordningen blev densamma som i kommissionen. USA valde därför att rösta mot skapandet av rådet, men det gjorde däremot inte Etiopien, Libyen, Saudiarabien, Sudan och en mängd andra muslimska diktaturer.

Kraven för att bli del i det nya rådet var egentligen bara att en majoritet av generalförsamlingen röstade för och det spelar alltså ingen roll hur illa landet i fråga har betett sig. Mycket riktigt valdes bland annat Algeriet, Kina, Kuba, Pakistan och Saudiarabien in i rådet vid första valet 2006; 53% av länderna angågs vara ”Fria” enligt Freedom House. I valet 2007 valdes bland annat Egypten, Angola och Quatar in och nu var andelen ”fria” länder nere på 49%. Enligt UN Watch är andelen nationer som inte uppfyller grundläggande demokratiska värderingar och som är medlemmar i rådet hela 57%.

Föga förvånande blev rådet en kopia av kommissionen med exakt samma problem, uppbyggnad och utförande: att skydda diktaturer, att underminera arbetet för mänskliga rättigheter och att kväsa kritik mot islam. Inledningen blev farsartad med 9 av 12 resolutioner riktade mot Israel och endast 3 icke-fördömande mot Sudan; inte en enda resolution under det första året riktades mot de övriga 19 värsta förbrytarna (enligt Freedom House) däribland Burma, Saudiarabien och Somalien. I en rapport gjord av fredspristagaren Jody Williams skrev hon uttryckligen att Sudan begick ”storskaliga internationella brott i Darfur” men Sudans allierade i rådet struntade i rekommendationerna och gjorde inga fördömanden av Sudans handlingar. 70% av alla fördömanden i rådet är riktade mot Israel (jan 2010). Samtliga fem ”fact-finding missions” var riktade mot Israel.

I mars 2009 antog rådet en Pakistan-sponsrad resolution som säger att ”förtal av religioner” är att likställa med övergrepp mot de mänskliga rättigheterna och återigen var islam den enda religion som nämndes med namn.

Demonstranter, Durban 2001

Demonstranter, Durban 2001

Det talas mycket om rasism i FN och hur man bäst inskränker yttrandefriheten för att bli av med den. Samtidigt arrangerades två konferenser om rasism, år 2001 i Durban och år 2009 i Genève, som båda urartade till en rasistisk och antisemitisk smörja där samma despoter som nämnts ovan vände det hela till en hatfest. Den senare konferensen möttes tack och lov med aningen större skepsis från Europa och även Sverige, dock inte så kraftfullt som man hade kunnat önska.

Att FN har politiserats för att tjäna vissa syften borde också stå klart när man läser den FN-rapport som släpptes 2009 där det hävdas att ”invandring är lönsam för alla parter”. Rapporten togs givetvis upp med förtjusning i svensk media även om författarna redan i inledningen deklarerat deras ståndpunkt – att man ser fri migration som en mänsklig rättighet och att reglera migrationen är att jämföra med slaveri. De har även baserat stora delar av sina uppgifter på en lobbyorganisation med namnet ”International organization for migration”, vars uttalade syfte är att öka migrationen i världen.

En av de mer kända FN-fadäserna är ”mat-för-olja”-programmet som startade 1996 och tillkom i samband med sanktionerna mot Irak. Tanken var att Iraks civilbefolkning skulle slippa de värsta effekterna av sanktionerna och Irak skulle därför få mat och medicin i utbyte mot olja. Det hela resulterade dock i att Saddam Hussein själv tog ut upp mot 13 miljarder dollar. Stora pengar dirigerades även till olika terrorgrupper runt om i världen. Värst av allt: FN var inblandad i hela den smutsiga affären från början till slut. Benon Shevan (chefen för programmet), Kofi Annan, Kojo Annan (Kofis son) och en mängd andra personer hade antingen själv tagit pengar eller underlåtit att undersöka svindleriet när det kom till deras kännedom. Kofi Annan kritiserades för detta. Han accepterade kritiken, men valde att sitta kvar och förväntade sig inte att någon annan skulle avgå heller.

Flertalet andra korruptionsskandaler har uppdagats där hundratals miljoner dollar har försvunnit. Enligt Frank Montil, som ledde utredningarna om vart pengar som var ämnade till tsunamioffren hade gått, har FN ”inte lärt sig någonting från olja-för-mat-skandalen”. Han uppskattar att tsunamnisvindleriet ligger på över 500 miljoner dollar.

Man måste ställa sig frågan om inte FN:s närmast heliga position i Sverige är orättvis och missvisande. Det må vara en obevkäm sanning här i Sverige men vi bör inte dra oss för att gå i frontlinjen även vad gäller viktiga internationella frågor. Bilden av FN som en hederlig, effektiv, pålitlig och rättvis organisation är en falsk bild och har alltid varit det. Det är dags att vakna upp till verkligheten:

  • skandalerna och diktaturvurmandet är inga undantag. Det är inget som några ”reformer” kan åtgärda – det är något som är ingrott i FN:s organisation.
  • Folkmord efter folkmord har ägt rum framför ögonen på FN; Rwanda och Darfur är två aktuella exempel med liten eller ingen handling från FN. Deras ineffektivitet bottnar i ett stort inflytande av mordiska diktaturer.
  • Diktaturer och anti-demokrater har större användning för organisationen än någon av de fria nationerna i Väst. Med deras majoritet kan de anta vilken resolution som helst och styra inriktningen för generalförsamlingen, rådet för mänskliga rättigheter och organisationen som helhet.

Som ett led i en ärlig, rakryggad och hederlig utrikespolitik borde Sverige ta avstånd från FN och istället verka för ”Demokraternas förbund” som John McCain uttryckte det. En internationell organisation bestående av demokratiska och fria nationer utan risk för infiltration, med syftet att främja våra värderingar och vår västliga civilisation.

Det är min bestämda uppfattning att även om Sveriges problem i första hand ska bemötas här i Sverige är vi på inget sätt isolerade från skeenden i Europa, Asien eller Afrika och det är dessvärre därför relevant och viktigt att bemöta hot tidigt – innan det knackar på vår egen dörr. Islams brutala framfart i t.ex. Afrika eller Libanon, som FN länge ignorerat, kan te sig irrelevant för oss svenskar men vi vill inte en dag vakna upp och inse att alla runt om oss har gått samma väg till mötes. Vi klarar oss inte ensamma.

Även om många av nationerna i Väst – inklusive Sverige – behöver ett rejält uppvaknande vad gäller den utrikespolitiska inriktningen skulle avståndstagandet från FN och bildandet av ett ”Demokraternas förbund” vara ett stort första steg mot en rakare och ärligare utrikespolitik och i längden en fredligare värld.

___________

Läs även UN Watchs tal till USAs kongress i januari 2010 om hur det är ställ med människorättsrådet och FN.
UN Watch Testifies Before U.S. Congress on ”The State of Human Rights at the U.N.”

DN DN SvD Sydsvenskan Sydsvenskan

Annonser

2 thoughts on “Förenta Nationerna: en organisation i diktaturernas händer

  1. Mats Dagerlind skriver:

    Bra artikel, även om fokuset på just islamistiska diktaturer och den apologetiska hållningen gentemot Israel kanske kunde varit något mindre. Även frmaställningen av USA som en god kraft i FN känns en smula främmnande mot bakgrund av hur många diktaturer (även islamistiska sådana) man av säkerhetsstrategiska och geopolitiska skäl har hållit om ryggen genom decennierna.

    Allmänt råder det naturligtvis inga tvivel om att FN befolkas av en mycket stor andel vedervärdiga diktaturer som inte på minsta vis lever upp till deklarationen om de mänskliga rättigheterna, demokratiskt styresskick, åsikts- och yttrandefrihet osv och som egentligen omedelbart borde kastas ut ur federationen.

    Men vem törs kasta ut en supermakt som Kina som sitter på växlar för USA:s gigantiska statsskuld och vars produktion av billiga varor håller igång hela västvärldens produktion? Och vem törs kasta ut de oljeproducerande nationerna vars olja håller igång hela västvärldens produktionsmaskineri och transportsektor?

    Det är inte bara diktaturerna som bör kritiseras, även de stora och tongivande demokratierna i väst har del i skulden då man medvetet tummar på demokratiska principer och t o m aktivt understödjer diktaturer av ekonomiska, geopoitiska och militärstrategiska skäl.

    Om Europa och USA hade haft en verklig målsättning bakom de vackra orden att göra slut på diktatur, tyrraneri och fattigdom, då hade dessa fenomen varit väsentligt mer sällsynta i världen idag än vad som nu är fallet. Men vår agenda har i stor utsträckning varit en annan och mer egoistik, via den tidigare regelrätta koloniseringen till dagens neokolonisering och diktaturkramande när det gagnar våra syften.

    Ett ´Demokratiernas Förbund vore onekligen ett välkommet initiativ, men det kräver ju att vi som kallar oss demokratier är redo att verkligen stå upp för demokratiska värden runtom i världen, även när det kostar på. Hittills har vi varit väldigt dåliga på detta.

  2. Mats Dagerlind skriver:

    Rättelse: ”Men vem törs kasta ut en supermakt som Kina… …vars produktion av billiga varor håller igång hela västvärldens KONSUMTION” ska det förstås stå, inte ”produktion”?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s