Myten om islams tolerans och ”guldålder”

I debatten om islam, den lilla som finns, och dess påverkan på våra samhällen idag kan man ofta höra försvarare av islam referera till den så kallade ”guldåldern” inom islam då de påstår att tolerans, samlevnad och mångkultur samverkade. Al-Andalus tas ofta upp, dvs islams ockupation av Spanien, som ett lysnade exempel.

SvD skrev i januari detta året en text med titeln ”Integrationen präglade al-Andalus”:

Enligt den var al-Andalus, muslimernas spanska välde, ett multikulturellt samhälle där människor av olika trosriktningar levde sida vid sida i jämlikhet och harmoni. Tillsammans skapade muslimer, kristna och judar under islamisk överhöghet en kultur som förvaltade arvet från antiken, bland annat genom omfattande översättningsverksamhet, samtidigt som de utvecklade nya gränsöverskridande intellektuella och konstnärliga strömningar. Allt detta raserades av de kristna fundamentalisterna efter det att muslimerna tvingats lämna ifrån sig makten. [min fetstil]

Denna historieskrivning är dessvärre den som många har köpt. Efter terrorattackerna i Madrid 2004 kunde man från flera håll höra vackra tal om hur ”tolerant” islam var när de ockuperade Spanien, hur muslimer, judar och kristna levde sida vid sida en härlig mångkulturell sfär av samverkan och respekt. Denna myt använder man för att bortförklara eller förringa de verkliga anledningarna till det muslimska hatet mot Väst; man refererar helt enkelt till ”Al Andalus” och säger ”Titta där, det fungerade då. Att de är arga nu är bara för att Väst är elaka”. Om Västvärlden bara behandlar de stackars muslimerna bättre kommer allt återgå till dåtidens fina samklang är slutsatsen.

Vad gäller islams syn på icke-muslimer kan man konstatera att ”bokens folk”, dvs kristna och judar, kan bli dhimmis (betyder ”skyddade” eller ”skyldiga”) vilket betyder att de kan leva i den muslimska världen men inte som jämlikar utan som undeställda och kuvade. Ett flertal verser i Koranen stipulerar just att dhimmis ska känna sig kuvade, underlägsna och att det ska vara klart för dem att de inte är likställda med muslimer.

I Koranen, 9:29, står det att:

Slåss mot dem som inte tror på Allah […] och de som inte erkänner den sanna religionen bland Bokens folk till dess att de villigt betalar jizyah och känner sig underkastade

”Jizyah” är alltså den speciella skatt som alla dhimmis måste betala.

De kristna tvingades att gå med på förnedrande behandling under muslimernas styre. Imar ibn al-Khattab, kalif mellan 634 och 644, tvingade de kristna att gå med på att;

  • de inte får upprätta kloster, kyrka eller annan plats för tillbedjan, inte heller reparera eller återställa de som redan finns och inte använda någon av dem mot islam eller muslimer;
  • de inte får  hindra eller motverka att en kristen person blir muslim;
  • de ska ge upp sina sittplatser om en muslim vill sitta där;
  • de får inte ta efter klädstil, hårstil, eller namn som muslimer, de får inte rida med sadlar, bära svärd eller vapen av något slag;
  • de ska ha luggen klippt, bära speciella kläder ”varhelst vi är”, bära ett bält runt midjan;
  • inte sätta upp kors på utsidan av kyrkor eller visa kors eller deras böcker offentligt;

En hel del annat fanns förstås. Om något av detta bröts skulle avtalet anses vara över och det ”skydd” som de hade skulle vara ogiltigt vilket skulle innebära att muslimerna ”är tillåtna att göra med oss vad ni är tillåtna att göra mot folk som motsätter och trotsar”. Alltså – döda dem.

Enligt sharia (muslimsk lag) idag, ska alltså dhimmis betala denna speciella skatt, de ska skilja sig åt i klädsel, de ska inte hälsas på med standardfrasen ”as-salamu alaykum”, de får inte bygga en byggnad som är högre än en muslimsk byggnad, de får inte citera Torah eller Evangeliet högt, de får inte visa sina begravningar öppet och inte heller bygga kyrkor eller motsvarande.

Att missionera var belagt med dödsstraff, liksom det var för en muslim att lämna islam.

Men hur såg det ut då för de icke-muslimer som levde under muslimskt styre?

Det finns olika berättelser om detta. Philip Hitti, en historiker, berättar att kalifen al-Mutawakkil (år 850) beordrade alla kristna och judar att de skulle sätta fast trä-djävular på deras hus, att deras gravar inte gick vara högre än markhöjd (dvs ingen höjd alls), och bära ytterplagg som gula och endast rida på åsnor med träsadlar med en speciell markering på.

I andra fall tvingades judar bära en utmärkande symbol på armen – Hitler var inte först på något sätt.

Enligt historiken Steven Runciman tilläts inte några av dhimmis att glömma att de var just dhimmis, muslimerna skulle alltså på olika sätt påminna icke-muslimerna att de var lägre på skalan. Det kunde ta former som att när en icke-muslim gick på en gata och såg en annan muslim komma gående, skulle dhimmin gå åt sidan och lämna plats.

Vad gäller ”jizyah”, den speciella skatt som dhimmis skulle betala, var det ofta en mycket krävande skatt som gjorde det svårt för dhimmis att överhuvudtaget klara av att betala den. I vissa fall, skriver Robert Spencer, tvingade kristna att sälja sina barn till turkarna för att klara av det höga kraven som ställdes (under Ottomanska riket).

Själva indrivningen av skatten skedde också i många fall under förnedrande omständigheter och flera muslimska ledare har under åren också påpekat just det, så att dhimmin känner sig kuvad (enligt 9:29), värdelös och förnedrad.  Exempel är att muslimen som drev in skatten slog dem på huvudet eller andra delar på kroppen.

Under 800-talet i Spanien, förvisades eller dödades många kristna av olika anledningar, allt från att de missionerat till att de ”pratat illa” om islam. Många katolikers egendom beslagstogs och många förslavades. Vid ett tillfälle beordrade Muhammed I att alla ”nybyggda kyrkor” sedan den arabiska erövringen skulle brännas.

SvDs snack om jämlikhet och harmoni ter sig ganska falskt…

I nästa post om detta kommer jag gå in i mer detalj om det muslimska styret i Spanien.

SvD

Advertisements